Därför är jag hundägare

Jag har egentligen aldrig tyckt om hundar ... Inte så att jag har varit rädd för dem, jag har bara inte varit intresserad. Mjäkiga inställsamma djur, utan det självförtroende som utmärker katter. För jag var en kattmänniska! När jag var liten hade vi en cocker spaniel, men han intresserade mig inte särskilt. Jag gick ut och rastade honom, men mer än så var det inte. I stället önskade jag mig en katt. Jag tapetserade hela flickrummet med kattbilder och tjatade nästan sönder mina föräldrar. Men eftersom pappa absolut inte tyckte om katter kom det inte på fråga. Det fick jag skaffa när jag flyttade hemifrån sade de.

Så småningom blev jag stor och det blev dags att lämna boet. Men någon katt blev det inte, i stället köpte jag en undulat som var fantastiskt trevlig! Han hette Tutte-muj (är det någon som kommer ihåg den sagan?) och fick så småningom en fästmö som hette Tuttan.

Jag blev sambo med en astmatiker och tillika pälsdjursallergiker. Inte särskilt smart om man är kattälskare, eller hur? Men efter ett antal sprutor var han faktiskt fri från allergin och vi skaffade vår första katt – Chessa. Tyvärr fick vi avliva henne eftersom hon blev folkilsken och högg vilt omkring sig. Så småningom skaffade vi vår andra katt, Linus – en fantastiskt vacker Birma. Honom sålde vi till några kompisar när vi fick vårt första barn, eftersom vi insåg att vi inte hade tid med honom.

Barnen blev så småningom två stycken och vi flyttade till ett hus på landet. När barnen blivit ett par år gamla, tyckte vi det var dags att de fick vänja sig vid att leva tillsammans med djur. Vi skaffade då katt igen, syskonparet Musse och Mimmi, som fanns med oss i fjorton år. Och för ett antal år sedan fick jag kattungen Siri i födelsedagspresent. Något som hon själv inte fattade, för hon adopterade raskt vår dotter som sin matte och någon annan i familjen ville hon inte vara i närheten av!

Men någon hund fanns fortfarande inte på världskartan …

År 2000 startade jag eget företag som jag driver hemifrån. Och jag började inse vikten av att komma ut i friska luften varje dag. Men det var ju så förtvivlat tråkigt att gå själv, och var det dåligt väder var motivationen ännu lägre. Sommaren 2004 väcktes tankarna för första gången på att skaffa en hund, något som förvånade mig själv lika mycket som omgivningen. Men vilken ras? Jag kunde absolut ingenting om hundar, men jag är däremot väldigt duktig på att samla information. På tv hade vi sett en hund som såg jättehärlig ut. Efter närmare efterforskning visade det sig vara en puli med långa rastaflätor. En sådan ville jag ha! Vi undersökte rasen närmare och insåg att det inte var särskilt fiffigt att gå omkring i skogen med en hund som hade en sådan päls. Men den hade en "kusin" som verkade ha en lätthanterligare päls, nämligen pumin. Vi föll direkt för den teddybjörnsliknande hunden och började leta uppfödare. Att skaffa en hund från en liten hundras förstod vi skulle ta tid, men vi började i alla fall maila runt till uppfödare i närheten. Och fick svar från två stycken som hade leveransklara valpar! Vi åkte och tittade på valparna från båda kennlarna och bestämde oss för en av dem. En tikvalp skulle det bli och hon skulle heta Tessla. Från att vi beslutat oss för att skaffa hund tills Tessla bars över tröskeln tog det två veckor! Snabba ryck alltså!

Ovana vid hundar som vi var försökte vi ändå så gott vi kunde med Tessla. Vi tyckte att hon var lite vinglig i början, men det förklarades med att hon haft en öroninflammation som valp. Hon var dessutom väldigt rädd, men det kunde förekomma att den här rasen var både reserverad och ljudkänslig. Vi kämpade på … När vi haft henne i knappt ett år började vi förstå att hon kanske inte var helt frisk. Hon verkade ha svårt att gå, hon kände inte igen oss, hon skadade sig ofta i benen och det var mycket som inte verkade stämma. I samma veva träffade vi en tjej med två friska pumis och då såg vi tydligt hur dålig Tessla var. En frisk pumi är pigg och studsig – det var Tessla aldrig. Vi tog henne till en hundpsykolog och vi åkte till djursjukhuset. Hon fick medicin och akupunktur, men inget verkade hjälpa. Mot slutet hade hon enorma smärtor när hon skulle resa sig upp och veterinären sade till slut åt oss att det inte fanns mer att göra. Hon avlivades när hon var 15 månader gammal.

Nu hade vi ändå vant oss vid att ha en hund i huset och vi ville inte vara utan. Strax efter Tesslas bortgång skaffade vi därför en ny hund. En helt annan ras den här gången och återigen gick vi ganska mycket på utseendet. Vi valde en pinscher. Och det slumpade sig så att det fanns en ledig valp inte så långt ifrån oss. Hon var dock redan 12 veckor och eftersom kennelägaren hade allergi i familjen levde hundarna i hundgård. Det var inget vi trodde spelade någon roll, så vi tog med oss vackra Meja hem. Och vi ångrar oss inte, även om vi inte kunde ha kvar henne så länge. Hon var studsig, pigg och snabblärd – allt det som Tessla inte var. Det var en fröjd att lära henne olika kommandon och hon var hela tiden aktiv och nyfiken.

När hon började närma sig könsmognaden förändrades hon dock. Vaktbeteendet slog igenom och hon blev fullständig odräglig. Hon vaktade matskålen, sina leksaker och annat som hon tyckte var viktigt – till exempel hallmattan. Det gick inte att gå förbi henne utan att hon gjorde rejäla utfall. Och hon började ge sig på vår yngste son. Ibland fick hon för sig att vakta hans rum och han fick inte komma in. Situationen började bli ohållbar och vi försökte att få bukt med problemet, bl.a. genom att återigen ta hjälp av en hundpsykolog. Men till slut vågade vi ändå inte ha kvar henne utan kontaktade kennelägaren. Hon berättade då att två valpar till fått omplaceras av liknande skäl ... Dessutom hade en valpköpare av Mejas syster nyligen förlorat hunden vid en rutinoperation och de ville gärna ha en ny. De bodde halva året i Spanien, så jag fick telefonnumret till dem och ringde dem för att förklara situationen. De blev jätteglada och ville absolut ha Meja! Därefter började rena cirkusen med rabiesvaccinering, EU-pass och flygbur. När Meja var sex månader gammal skickades hon med flyg från Sverige ner till Spanien och mottogs med öppna armar av sina nya ägare och en äldre pinschertik som raskt tog ner Meja på jorden och satte pli på henne. I dag har hon det fantastiskt bra och jag är glad att vi kunde omplacera henne. Avlivning kändes aldrig som ett alternativ.

Vi började nu tro att det inte var meningen att vi skulle ha hund och vi inriktade oss på ett liv utan. Men när det hade gått ett halvår fick jag en diagnos på en sjukdom som troligen var kronisk och som bl.a. innebär att det är viktigt att röra på sig i lugnt tempo. Tanken på hund vaknade igen, men vågade vi? Vi började undersöka hundraser än en gång. Den här gången var vi mycket noggranna och försiktiga. Min man ville inte ha en liten hund, men den fick heller inte vara alltför motionskrävande eftersom jag inte visste hur pass dålig jag skulle bli och hur mycket jag skulle kunna motionera den. Vi ville inte ha en hund som fällde mycket och inte heller en skällig eller dreglande ras. Det kändes också viktigt att hitta en kennel som vi kunde ha en långvarig kontakt med. I övrigt var vi öppna för det mesta. Vi läste nog igenom varenda rasbeskrivning på SKK:s hemsida! Ett tag var vi inne på att skaffa en labrador, men efter att ha fått mycket dålig hjälp från deras rasklubb, avskrev vi den tanken. Och så snubblade vi nästan över rasbeskrivningen på eurasier. Det var ju perfekt!! Det enda problemet var möjligtvis att jag inte gillade utseendet på spetshundar, men det insåg jag var oväsentligt. (Och jag har ändrat mig!)

Dags att börja hitta lämplig valp. Tack och lov för Internet! Jag kontaktade alla eurasierägare jag kunde hitta och ställde massor med frågor, inte minst om valet av föräldrar och kennel. Fick bl.a. veta att om jag någon gång hittade en kull efter pappan Foxfire Jackpot, skulle jag slå till direkt – han var tydligen helt underbar. Jag kontaktade rasklubben och fick tips om att en kennel i Dalsland hade valpar på gång. Och pappan hette Foxfire Jackpot ... Det lät nästan för bra för att vara sant. Jag kontaktade kennelägaren, som visade sig vara norrman, och han visade sig dessutom vara en mycket sympatisk och engagerad uppfödare som jag direkt fick stort förtroende för. Vi bestämde oss för att vi ville ha en hane den här gången, eftersom vi hört att de skulle vara lite mer lätthanterliga och gosiga. En lång väntan började. Den 4 juni fick vi dock veta att valparna var födda. Och det blev många – hela 12 stycken (varav en dog vid födseln)! Fyra grabbar och en av dem var vår! Efter åtta veckor åkte vi den långa långa resan till Gustavsfors och hämtade vår lille Nisse. Något som vi aldrig ångrat, ljuvligare hund får man leta efter. Lugn, trygg och genomsnäll!

Historien blir inte komplett förrän jag berättat om det senaste tillskottet i familjen. Så småningom började vi fundera på om det inte vore bra ifall Nisse hade en lekkamrat. Men jag ville helst ha en annan ras och gärna en mindre hund. Jag funderade över tibetansk terrier (jag är svag för rufsiga hundar!), en pumi igen, dansksvensk gårdshund m.m. Men de flesta föll på att de var skälliga och väldigt intensiva. Min man ville ha ännu en eurasier. Den 1 november 2007 blev jag kontaktad av en kennelägare i Flen. Vi hade inte haft särskilt mycket kontakt innan, men jag kände väl till henne. Hon verkade trevlig och hade väldigt fina hundar. Bl.a. en hel del svarta med tantecken som jag tyckte såg häftiga ut. Nu hade hennes svarta tik dagen innan fått hela 13 stycken valpar, varav 8 grabbar! Och, eftersom hon hade läst på Nisses hemsida att vi funderade på ännu en hund, undrade hon om vi inte ville ha en svart kille. Nu följde en tid av fullständigt kaos i huvudet på mig. Å ena sidan visste jag att det var fina föräldrar och en seriös och duktig kennel. Å andra sidan var jag rädd för att det var alldeles för tidigt, att Nisse var för ung och jag ville ju ha en mindre hund!

Vi åkte dit för att titta på valparna och efter moget övervägande bestämde vi oss. Vi skulle skaffa en liten Laban till Nisse! Nåja, liten och liten. När vi väl hämtade vår lille tjockis fick vi klart för oss att Nisse skulle stå sig slätt ganska snart. Laban var vid ett halvårs ålder redan större än Nisse och han fortsatte att växa! Nisse lär alltid ligga på den lägre höjdstandarden, medan Laban hamnar på den övre. Det innebär att det skiljer nästan en decimeter mellan dem. Och ca tio kilo!

Vi ångrar absolut inte att vi skaffade Laban. Han och Nisse har ett enormt utbyte av varandra och det märks att Nisse behövde en lekkamrat. Det verkar som tajmingen var bra också. Nisse är fortfarande väldigt leksugen och vill gärna brottas med Laban. Jämt! Särskilt mycket besvärligare är det inte heller. Laban är dessutom lugnare än Nisse var som valp och är en trygg vovve även han.

Åren gick, familjeförhållandena förändrades när barnen flyttade hemifrån och jag och hundarnas husse skilde oss. Nisse och Laban började bli äldre och fick lite krämpor. Jag träffade en ny man och vi bestämde oss så småningom för att skaffa en tredje hund, den dansksvenska gårdshunden Freja. I skrivande stund har hon varit här i knappt en vecka och går under öknamnet "kvicksilverkrokodilen" ...

Och numera kan jag säga ärligt att: Jag tycker om hundar. Väldigt mycket!!

Laban är av rasen eurasier som är förhållandevis ny i Sverige. Det är en helt underbar hundras som rekommenderas varmt till den som vill ha sin hund till sällskap. Den är inte särskilt motionskrävande eller skällig, den fäller inte mer än 1-2 ggr om året, den är glad, lugn och härlig i temperamentet och fullständigt ljuvlig!  Läs mer här.

Freja är en dansk/svensk gårdshund som, till skillnad från eurasier, är en mycket gammal hundras i Sverige. Det är en pigg, alert, vänlig och lättlärd ras som passar lika bra till sällskapshund som agilitykompis. Den är också en riktig kelgris som är utpräglat trogen sin familj. Läs mer här.

De bor i Emmaboda tillsammans med matte Anna, husse Per samt katten Lovis.

 

Kontakta oss gärna på anna_kernell(at)hotmail.com.

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)